Idag tycker jag att jag verkligen upplevt sommaren för första gången i år. Jag var ju inte hemma för två helger sedan när i alla fall Stockholm tydligen badade i sol och högsommartemperaturer. Nu är allting, till och med inne i Stockholm, så där härligt grönt och den underbara doften av blommande träd är ständigt närvarande. Helt enkelt helt underbart!
Förra helgen arrangerade jag en liten vinprovning med mycket lyckat resultat. Vi provade vita viner från främst Frankrike men också, Tyskland och Österrike. Jag hade som mål med provningen att presentera några vanliga vita druvsorter från de distrikt där de visar upp sig från sin bästa sida. Några av dem var riktigt bra och flera förtjänar några rader, här nedan beskrivs i alla fall ett av dem. Jag känner att det var länge sedan jag drack något riktigt bra rött vin, och sedemera också länge sedan jag skrev om något, tyvärr blir det ingenting i dag heller men jag tror att jag får ändra på det till nästa vecka.
Den österrikiska druvsorten Grüner Veltliner kunde du läsa om i inlägget för två veckor sedan som handlade om trendspotting. Av Grüner Veltliner görs bland annat vinet Domän Gobelsburg från producenten Weingut Schloss Gobelsburg som har anor ända från 1100-talet. Hur länge somdär har producerats vin är inte riktigt lika länge men länge nog för att vara en viktig del av det österrikiska vinarvet.
Godset producerar i det närmaste enkom viner av Riesling och Grüner Veltliner vilka båda när de är välgjorda lämpar sig väl för många års lagring. När den nuvarande vinmakaren i samband med en blindprovning 1999 fick frågan hur han trodde att det 30 år gamla vin som han precis druckit smakade när det var ungt blev han nyfiken. Han funderade och tog hjälp av tidigare anställda och har till mångt och mycket återskapat den produktion som en gång skapade de viner som än i dag är vid god hälsa. Idag är hela produktionen präglad av traditionella metoder och det talas inte om vilka maskiner de inte har utan vilka maskiner de klarar sig utan. Till exempel pumpas inte vinet runt mellan olika delar av vineriet utan rullas runt i stora hjulförsedda fat.
Domän Gobelsburg tilldelades 2007 det mycket åtråvärda priset Gyllene Glaset av tidningen Allt om mat och vin och har fått stor genomslagskraft på den svenska marknaden. Domän Gobelsburg Grüner Veltliner 2007 är ljust blekgult till färgen och har en aningen söt doft av vanilj och vinigummin, tillsammans med de druvtypsika karaktärsdragen av grapefrukt och vitpeppar. Smaken är också den druvtypisk, lite söt och ungdomlig med drag av vitpeppar och grapefrukt. Som helhet ett mycket trevligt vin som jag ger 7,0 poäng och helst av allt dricker jag det som det är medan jag lagar mat men även till fisk eller skaldjur, en hederlig räk-cocktail tror jag skulle matcha riktigt bra.
För en tid sedan skrev jag om öltypen India Pale Ale och tipsade om det kommande släppet av Brewdog Punk IPA. Precis som jag rekommenderade sprang jag iväg och köpte ölen men
inte för att bli annat än besviken. Den har inte många av de karaktärisdrag som en IPA vanligtvis har utan smakar mer som en nästan överhumlad, väl alkoholstark lager. Jag ska inte vara elak och säga att ölet är dåligt men det är inte bra heller, 5,5 poäng får det av mig. Det har en gyllengulfärg med en humlefruktig doft med inslag av aprikos. Smaken påminner också den om aprikos och är ordentligt besk, tillsammans med en liten syrlig ton gör det att den också smakar lite grapefrukt.
Brewdog är förövrigt ett nystartat spännande bryggeri som drivs av två killar i Skottland. De säger själva att de inte bryr sig om vad folk tycker om deras öl, de gör ändå bara vad de själva tycker är gott. Troligtvis är den råa profilen något överdriven men jag tycker ändå att de förtjänar lite uppmuntran för sin önskan om att göra genuint bra öl. I nuläget gör de sex olika öl och jag tror att vi kommer att få se fler av deras öl som tillfälliga nyheter under edn närmaste framtiden. En spännande specialprodukt är deras öl Paradox som finns i 9 olika varianter. Det är en imperial stout som fått ligga på whiskeyfat. Varje sats har gjorts i väldigt liten skala och de har sedan legat på fat där det legat olika typer av whiskey. Till exempel finns en särskild Ardberg-variant och en särskild Glen Moray-variant.
Ikväll spelar John Fogerty på Hovet och jag ska dit och titta med min Pappa. Jag tänker värma upp med den härliga låten Rhubarb Pie från hans skiva Deja Vu All Over Again som släpptes 2004.
Ha en jättetrevlig helg så hörs vi om en vecka
//
Lucas
Friday, May 23, 2008
Friday, May 16, 2008
Torrt, sött och otillgängligt från Veneto
Ny helg och nya tag! Efter en lyckad men slitsam vistelse i Barcelona förra helgen är jag hemma och till största delen återhämtad. Jag som är en osannolik vädermänniska är lite störd över att värmen tydligen inte kom för att stanna. Det blev kanske inte riktigt så mycket vin som jag hoppats även om jag han dricka några olika Cava som tyvärr var av ganska dålig kvalitet.
Jag tänkte den här veckan fortsätta lite smått på förra veckans tema och presentera några mindre omtalade druvsorter. Jag har inte direkt några så starka trendspaningar som Mencía och Albariño men ack så väl några som de senaste åren hamnat ordentligt i skymundan. Den norditalienska vita druvsorten Garganega har sitt ursprung i Veneto och sitt högsäte i och runt den lilla staden Soave. Det är en mångsidig druvsort som producerar allt från enkla torra viner till riktigt tjockflytande söta, passito, viner. Passito kallas både vinerna och vintilverkningsmetoden som används för att göra vin på torkade druvor i framförallt norra Italien. Garganega i sig odlas ofta enligt den gamla upphögningsmetoden la veronese pergola. Då växer drovorna upp på ungefär 2 meter höga stolpar som har ståldrådar emellan sig så att det bildas ett långa gångar med tak. Den här metoden har använts på flera håll i världen men kritiserats ordentligt för att ge stora skördar med tveksam kvalitet. När jag frågar en Italiensk vinproducent som använder sig av metoden är han av en annan uppfattning. Han säger att Garanega ger bäst resultat ganska långt ifrån rankan och därför därför långa grenar, sedan ger det lagom skydd åt solen. Han berättar vidare att många producenter i den lilla staden Gambellara bytt till spaljéupphängning efter att oenologer kritiserat pergolaupphängningen men nästan alla bara för att bli besvikna på resulatet.
Soave och Gambellara är två grannbyar inte långt från Vizenca som nästan helt domineras av Garganega-odlingar. I Soave görs de mest omskrivna vinerna i både torra och söta varianter. Vinet som bara kallas Soave DOC, eller Soave Classico DOC, för de lite striktare ursprungskraven, har i många år ansetts som ganska enkla bordsviner utan distinkt karaktär eller kvalitet. Många producenter har dock, som sedvanligt är efter en trendnedgång, tagit sig i nackskinnet och börjat producera riktigt bra viner. Ett vin som tyvärr var länge sedan jag drack, och därför inte tänker poängsätta, men som var riktigt bra är Tunuta Sant' Antoni Soave Monte Ceriani. Tyvärr finns det inte på systemet men håll ögonen öppna på restaurang. Tenuta Sant' Antonio är generellt en mycket pålitlig producent som du kunde läsa några rader om för några veckor sedan. De torra vinerna av garganega är oftast blommiga i doften och tillsammans med päron och exotisk frukt är smaken tydligt mineralmärkt av det gamla vilkanlandskapet dr druvorna växer. Snarlika de torra Soave-vinerna är vinerna benämnda Gambellara DOC, fast precis som namnet antyder kommer de från Gambellara.
Gambellara är en mycket liten by vars vinproduktion till stor del domineras av jätteproducenten Zonin. De små producenternas viner säljs nästan bara lokalt och Zonins Gambellara DOC finns inte i Sverige än, men leverantören Bibendum säljer några andra av deras viner och jag tror mig kunna säga att vi kommer att få se fler. I Gambellara görs istället mycket Recioto di Gambellara. Recioto är söta passito viner, alltså gjorda på torkade druvor med avstannad jäsning, som görs huvudsakligen i Gambellara, Soave och Valpolicella. Recioto di Soave och Recioto di Gambellara är nästan snarlika i stilen men i Gambellara görs också en inte riktigt lika söt mousserande variant som är härligt fräsch med små mandeltoner. Tyvärr finns inte heller något sådant tillgängligt i Sverige. Några Recioto di Soave hittar vi dock i beställningssotrimentet och Aciantum Recioto di Soave 2003 lär vara riktigt bra och stiltypisk. De vita recioto-vinerna har oftast en härlig ton av aprikos och päron med en syrlig underton som, när vinerna är välgjorda, kan göra vinerna betydligt lagringsdugliga.
Det var allt för den här veckan och jag önskar dig en trevlig helg. Leta upp en gammal grymlingsskiva och spela Bär gullvivan blommar så kan vi gemensamt längta efter sommaren!
//
Lucas
Jag tänkte den här veckan fortsätta lite smått på förra veckans tema och presentera några mindre omtalade druvsorter. Jag har inte direkt några så starka trendspaningar som Mencía och Albariño men ack så väl några som de senaste åren hamnat ordentligt i skymundan. Den norditalienska vita druvsorten Garganega har sitt ursprung i Veneto och sitt högsäte i och runt den lilla staden Soave. Det är en mångsidig druvsort som producerar allt från enkla torra viner till riktigt tjockflytande söta, passito, viner. Passito kallas både vinerna och vintilverkningsmetoden som används för att göra vin på torkade druvor i framförallt norra Italien. Garganega i sig odlas ofta enligt den gamla upphögningsmetoden la veronese pergola. Då växer drovorna upp på ungefär 2 meter höga stolpar som har ståldrådar emellan sig så att det bildas ett långa gångar med tak. Den här metoden har använts på flera håll i världen men kritiserats ordentligt för att ge stora skördar med tveksam kvalitet. När jag frågar en Italiensk vinproducent som använder sig av metoden är han av en annan uppfattning. Han säger att Garanega ger bäst resultat ganska långt ifrån rankan och därför därför långa grenar, sedan ger det lagom skydd åt solen. Han berättar vidare att många producenter i den lilla staden Gambellara bytt till spaljéupphängning efter att oenologer kritiserat pergolaupphängningen men nästan alla bara för att bli besvikna på resulatet.
Soave och Gambellara är två grannbyar inte långt från Vizenca som nästan helt domineras av Garganega-odlingar. I Soave görs de mest omskrivna vinerna i både torra och söta varianter. Vinet som bara kallas Soave DOC, eller Soave Classico DOC, för de lite striktare ursprungskraven, har i många år ansetts som ganska enkla bordsviner utan distinkt karaktär eller kvalitet. Många producenter har dock, som sedvanligt är efter en trendnedgång, tagit sig i nackskinnet och börjat producera riktigt bra viner. Ett vin som tyvärr var länge sedan jag drack, och därför inte tänker poängsätta, men som var riktigt bra är Tunuta Sant' Antoni Soave Monte Ceriani. Tyvärr finns det inte på systemet men håll ögonen öppna på restaurang. Tenuta Sant' Antonio är generellt en mycket pålitlig producent som du kunde läsa några rader om för några veckor sedan. De torra vinerna av garganega är oftast blommiga i doften och tillsammans med päron och exotisk frukt är smaken tydligt mineralmärkt av det gamla vilkanlandskapet dr druvorna växer. Snarlika de torra Soave-vinerna är vinerna benämnda Gambellara DOC, fast precis som namnet antyder kommer de från Gambellara.
Gambellara är en mycket liten by vars vinproduktion till stor del domineras av jätteproducenten Zonin. De små producenternas viner säljs nästan bara lokalt och Zonins Gambellara DOC finns inte i Sverige än, men leverantören Bibendum säljer några andra av deras viner och jag tror mig kunna säga att vi kommer att få se fler. I Gambellara görs istället mycket Recioto di Gambellara. Recioto är söta passito viner, alltså gjorda på torkade druvor med avstannad jäsning, som görs huvudsakligen i Gambellara, Soave och Valpolicella. Recioto di Soave och Recioto di Gambellara är nästan snarlika i stilen men i Gambellara görs också en inte riktigt lika söt mousserande variant som är härligt fräsch med små mandeltoner. Tyvärr finns inte heller något sådant tillgängligt i Sverige. Några Recioto di Soave hittar vi dock i beställningssotrimentet och Aciantum Recioto di Soave 2003 lär vara riktigt bra och stiltypisk. De vita recioto-vinerna har oftast en härlig ton av aprikos och päron med en syrlig underton som, när vinerna är välgjorda, kan göra vinerna betydligt lagringsdugliga.
Det var allt för den här veckan och jag önskar dig en trevlig helg. Leta upp en gammal grymlingsskiva och spela Bär gullvivan blommar så kan vi gemensamt längta efter sommaren!
//
Lucas
Tuesday, May 6, 2008
Trendspotting om inhemska druvsorter
Jag tänkte ge mig på lite trendspotting fast jag vet att jag är aningen sen. Det är en tydlig trend som har utkristalliserats under de senaste åren och inget jag ens försöker utfästa att jag skulle vara först ut med att avslöja. Under 90- och början på 2000-talet har ett litet antal druvor med huvudsakligen franskt ursprung dominerat världsmarknaden för vin. Överallt från South Australia, till Toscana har Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Syrah odlats och sålts i stora kvantiteter bara för att det varit en specifik druva. Till slut har konsumenterna tröttnat och främst i USA myntades till slut ett uttryck som folk kan slänga ur sig över bardisken. ABC - Anything but Chardonnay, eller ibland Anyting but Cabernet.
Ur ett vinkulturellt perspektiv har den frankofila populismen inneburit en smärre katastrof. Inhemska druvsorter har rivits upp och på visa håll helt utrotats. Nu har i alla fall vinkonsumenterna slagit runt och börjat efterfråga lokala druvsorter från mindre regioner. Några har slagit sig fast på marknaden redan och några har precis kommit upp till ytan men ser ut att bita sig fast lika starkt.
I Portugal har nog de inhemska sorterna klarat sig allra bäst och det brukar pratas om att det finns hela 500 lokala sorter. Kanske är det också just för att man envist hållit fast vida sina traditionella typer som de portugisiska röda vinerna inte har sålt speciellt bra de senaste årtiondena trots en väldigt hög standard. Jag gillade skarpt den marknadsföring som Viniportugal tidigare använde sig av då de i annonserna skrev : Viner från Portugal. Europas bäst bevarade hemlighet. I slutet av förra året förbjöds reklamen av KO men det här är inte rätt forum för att skriva vad jag tycker om det. Hur som helst är det en markering om att Portugals inhemska druvsorter inte har varit på modet de senaste åren, en trend som tycks vända. Spanien, Italien och Österrike är några av de länder som faktiskt också har egna druvsorter som nu återplanteras och jag tänkte ge lite tips på roliga exempel.
En av de allra hetaste druvorna just nu heter Albariño och den har sitt hem i området kring nordöstra Portugal och spanska Galicien. De finaste exemplaren görs i det precis lika trendiga distriktet Rías Baixas och de bästa hör till Spaniens allra mest exklusiva vita viner. Den lär vara en släkting till Riesling men beskrivs i stilen ofta mer som en lättare, mindre yppig variant av sydfranska Viognier. När den får mogna ordentligt presenterar den aromatiska viner med karaktär av aprikoser och vita persikor men har en frisk syra och en liten ton av bitterhet. Bitterheten kommer av att druvorna har väldigt tjocka skal och många kärnor och är inte otrevlig, som man skulle kunna tro, utan är källan till den friska smak som vinerna har. Ett vin av Albariño finns ofta ute på marknaden redan samma år som skörden och bör oftast drickas före nästa års skörd.
De bättre vinerna av Albariño kostar några kronor men jag fick nyligen tips om att Orballo Albariño 2006 är bra, även om jag inte provat det själv, och kostar inte heller speciellt mycket. Generellt passar Albariño strålande till skaldjur med sin friska syra och stringenta karaktär.
Från Rías Baixas, men även Bierzo och Valdeorras, kommer också den röda trenddruvan Mencía. Robert Parker har på senare tid gett viner av Mencía topprecensioner och det brukar räcka för att hela vinvärlden ska få upp ögonen. Den ger oftast syrarika viner och anses generellt ha den struktur som krävs för att göra riktigt stora viner även om de flesta bör drickas unga. Den ger lätta, eleganta, blåaktiga viner med smak av hallon med inte sällan örtiga inslag och påminner lite om Cabernet Franc.
Jag provade nyligen Mencía Castro Brey 2006 som tidigare under våren lanserades som en tillfällig nyhet på Systembolaget, men fortfarande finns kvar lite här och var. Det var ett klart spännande vin, ljust rödlila med den typiska hallondoften och inslag av sötlakrits, röda körsbär och vanilj. Det är syrligt och lätt på tungan med snälla tanniner och smak av hallon, jordgubbar, körsbär och en tydlig eftersmak av röda vinbär. Jag ger vinet 6,0 poäng och det passar bäst till grönsaksrätter eller lättare kötträtter.
En druva som har nått ut till svenska folket ganska bra redan är Österrikes Grüner Veltliner. Veltliner uttalas med v -jud och inte tyskt f-ljud, som man skulle kunna tro, eftersom att den troligtvis från första början kommer från den norditalienska staden Valtellina. Den är känd för karaktärsdragen grapefrukt och vitpeppar och ger oftast bra återspegling av terroir. Det är den mest odlade druvan i Österrike och även om många viner är enkla visar de av högre kvalitet oftast en otrolig lagringspotential på 15-20 år.
Weingut Leth är en producent vars viner importeras av Domaine och på Systembolaget finns två varianter av deras Grüner Veltliner. Den enklare varianten, Leth Grüner Veltliner 2007, är frisk, torr, fräsch och ordentligt ungdomlig. Den har en karaktär som präglas av päron och grapefrukt och är ganska bra men bjuder inte på någon stor smakupplevelse, 5,5 poäng. Riktigt bra är däremot storebror, Leth Grüner Veltliner Brunnthal 2006, som finns i beställningssortimentet. Den är avsevärt mer koncentrerad, har en gnutta restsötma och är nästan lite oljigt. Det har den typiska peppriga grapetonen och bjuder också djupare inslag av nötter och mogen exotisk frukt. Jag gillade vinet och gav det 8 poäng.
Jag ser fram emot att skriva om fler spännande lokala druvsorter om några veckor igen och jag är överförtjust över trenden med lokala specialiteter. Jag spenderar helgen i Barcelona och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att dricka lite god Cava och kanske några spännande Priorat-viner. Jag hörde häromdagen en reggeatolkning av Rod Stewarts gamla låt Some guys have all the luck, den sjungs av Maxi Priest och kommer att spelas av mig i helgen. Försök få tag på den och hoppas på fortsatt härligt vårväder!
Ha en trevlig helg!
//
Lucas
Nämnda drycker:
Orballo Albariño 2006 [nr 2696] 89 kr
Mencía Castro Brey 2006 [nr 98861] 77 kr
Leth Grüner Veltliner 2007 [nr 4200] 69kr
Leth Grüner Veltliner 2007 Brunnthal [nr 83778] 119 kr
Ur ett vinkulturellt perspektiv har den frankofila populismen inneburit en smärre katastrof. Inhemska druvsorter har rivits upp och på visa håll helt utrotats. Nu har i alla fall vinkonsumenterna slagit runt och börjat efterfråga lokala druvsorter från mindre regioner. Några har slagit sig fast på marknaden redan och några har precis kommit upp till ytan men ser ut att bita sig fast lika starkt.
I Portugal har nog de inhemska sorterna klarat sig allra bäst och det brukar pratas om att det finns hela 500 lokala sorter. Kanske är det också just för att man envist hållit fast vida sina traditionella typer som de portugisiska röda vinerna inte har sålt speciellt bra de senaste årtiondena trots en väldigt hög standard. Jag gillade skarpt den marknadsföring som Viniportugal tidigare använde sig av då de i annonserna skrev : Viner från Portugal. Europas bäst bevarade hemlighet. I slutet av förra året förbjöds reklamen av KO men det här är inte rätt forum för att skriva vad jag tycker om det. Hur som helst är det en markering om att Portugals inhemska druvsorter inte har varit på modet de senaste åren, en trend som tycks vända. Spanien, Italien och Österrike är några av de länder som faktiskt också har egna druvsorter som nu återplanteras och jag tänkte ge lite tips på roliga exempel.
En av de allra hetaste druvorna just nu heter Albariño och den har sitt hem i området kring nordöstra Portugal och spanska Galicien. De finaste exemplaren görs i det precis lika trendiga distriktet Rías Baixas och de bästa hör till Spaniens allra mest exklusiva vita viner. Den lär vara en släkting till Riesling men beskrivs i stilen ofta mer som en lättare, mindre yppig variant av sydfranska Viognier. När den får mogna ordentligt presenterar den aromatiska viner med karaktär av aprikoser och vita persikor men har en frisk syra och en liten ton av bitterhet. Bitterheten kommer av att druvorna har väldigt tjocka skal och många kärnor och är inte otrevlig, som man skulle kunna tro, utan är källan till den friska smak som vinerna har. Ett vin av Albariño finns ofta ute på marknaden redan samma år som skörden och bör oftast drickas före nästa års skörd.
De bättre vinerna av Albariño kostar några kronor men jag fick nyligen tips om att Orballo Albariño 2006 är bra, även om jag inte provat det själv, och kostar inte heller speciellt mycket. Generellt passar Albariño strålande till skaldjur med sin friska syra och stringenta karaktär.
Från Rías Baixas, men även Bierzo och Valdeorras, kommer också den röda trenddruvan Mencía. Robert Parker har på senare tid gett viner av Mencía topprecensioner och det brukar räcka för att hela vinvärlden ska få upp ögonen. Den ger oftast syrarika viner och anses generellt ha den struktur som krävs för att göra riktigt stora viner även om de flesta bör drickas unga. Den ger lätta, eleganta, blåaktiga viner med smak av hallon med inte sällan örtiga inslag och påminner lite om Cabernet Franc.
Jag provade nyligen Mencía Castro Brey 2006 som tidigare under våren lanserades som en tillfällig nyhet på Systembolaget, men fortfarande finns kvar lite här och var. Det var ett klart spännande vin, ljust rödlila med den typiska hallondoften och inslag av sötlakrits, röda körsbär och vanilj. Det är syrligt och lätt på tungan med snälla tanniner och smak av hallon, jordgubbar, körsbär och en tydlig eftersmak av röda vinbär. Jag ger vinet 6,0 poäng och det passar bäst till grönsaksrätter eller lättare kötträtter.
En druva som har nått ut till svenska folket ganska bra redan är Österrikes Grüner Veltliner. Veltliner uttalas med v -jud och inte tyskt f-ljud, som man skulle kunna tro, eftersom att den troligtvis från första början kommer från den norditalienska staden Valtellina. Den är känd för karaktärsdragen grapefrukt och vitpeppar och ger oftast bra återspegling av terroir. Det är den mest odlade druvan i Österrike och även om många viner är enkla visar de av högre kvalitet oftast en otrolig lagringspotential på 15-20 år.
Weingut Leth är en producent vars viner importeras av Domaine och på Systembolaget finns två varianter av deras Grüner Veltliner. Den enklare varianten, Leth Grüner Veltliner 2007, är frisk, torr, fräsch och ordentligt ungdomlig. Den har en karaktär som präglas av päron och grapefrukt och är ganska bra men bjuder inte på någon stor smakupplevelse, 5,5 poäng. Riktigt bra är däremot storebror, Leth Grüner Veltliner Brunnthal 2006, som finns i beställningssortimentet. Den är avsevärt mer koncentrerad, har en gnutta restsötma och är nästan lite oljigt. Det har den typiska peppriga grapetonen och bjuder också djupare inslag av nötter och mogen exotisk frukt. Jag gillade vinet och gav det 8 poäng.
Jag ser fram emot att skriva om fler spännande lokala druvsorter om några veckor igen och jag är överförtjust över trenden med lokala specialiteter. Jag spenderar helgen i Barcelona och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att dricka lite god Cava och kanske några spännande Priorat-viner. Jag hörde häromdagen en reggeatolkning av Rod Stewarts gamla låt Some guys have all the luck, den sjungs av Maxi Priest och kommer att spelas av mig i helgen. Försök få tag på den och hoppas på fortsatt härligt vårväder!
Ha en trevlig helg!
//
Lucas
Nämnda drycker:
Orballo Albariño 2006 [nr 2696] 89 kr
Mencía Castro Brey 2006 [nr 98861] 77 kr
Leth Grüner Veltliner 2007 [nr 4200] 69kr
Leth Grüner Veltliner 2007 Brunnthal [nr 83778] 119 kr
Subscribe to:
Posts (Atom)