Ripasso och Svenskt öl från Indien

Det finns en riktigt bra sak med att plugga på högskola eller universitet. Minns ni hur man kände sig precis när man hade fått ett lov när man gick i skolan? Sådär härligt upprymd blandat med frihet och nästan lite tomhet. Det känner man varje gång man är klar med en tentaperiod! Jag blev klar med en alldeles för lång tentaperiod idag och jag känner mig som om jag kunde gå på moln.

I nordöstra Italien ligger Veneto, ett landskap som ensamma producerar lika mycket vin som hela Sydafrika varje år. Produktionen domineras av enkla bordsviner men i Bardolino, Valpolicella och Soave görs viner av stundom riktigt hög klass. Soaves vita viner på Garganega i all ära men det är nog för de röda vinerna från Valpolicella som regionen har skapat sitt största rykte.

Vinterminologin kan lätt bli rörig så jag ska försöka förklara sambandet mellan Valpolicellas viner så strukturerat och kortfattat som möjligt. Man skulle kunna säga att det finns sex stycken* godkända typer av vin som i området alla görs på samma druvor, Corvina, Rondinella och Molinara. Enklast att förklara är det som rätt och slätt kallas Valpolicella, det är helt enkelt "vanligt" rött vin med Valpolicella som ursprung. Vidare får viner som har minst 11 % alkohol och lagrats minst ett år sedan skörd kallas Valpolicella Superiore.

När druvorna skördats sparar man stora mängder druvor, vilka man lägger i trälådor för att torka i omkring tre månader. Druvorna som vid det laget är nästan russinlika innehåller en mycket sockerrik koncentrerad must som består av så mycket socker att jäsprocessen kan ta veckor eller till och med månader. Musten får i vilket fall jäsa klart tills den slutar av sig själv och vinet har då oftast en alkoholhalt på över 15 %. Det kraftfulla rustika vin som man då gjort kallas Amarone och eftersom att varje druva ger väldigt lite saft är dessa oftast ganska dyra.

När producenterna har gjort dels sitt "vanliga" Valpolicella-vin och dels sitt Amarone tar de skalresterna från Amaroneproduktionerna och låter de jäsa en andra gång tillsammans med det vanliga vinet. På så vis blir vinet förstärkt, aningen alkoholstarkare och kraftigare i sin struktur. I Sverige har dessa viner ibland kommit att kallas för Amarone-light eller mini-Amarone. Metoden kallas Ripasso och det är en vinifikationsmetod som till mångt och mycket är utvecklad av producenten Masi, den var faktiskt även länge namnskyddad av dem.

Tenuta Sant' Antonio heter en riktig kvalitetsproducent i området som drivs av tre bröder. Flera gånger har de belönats med de tre glasen, en av de mest presitgefyllda italienska vinutmärkelserna, Gambero Rosso Editore. På den svenska marknaden finns dels deras Amarone, Selezione Antonio Castagnedi, men det är för deras Ripasso, Monti Garbi, som jag vill slå ett hårt slag.

Monti Garbi är mörkt rubinröd till färgen och doften är stor i sötfruktig stil. Den är påtagligt fatdoftande med inslag av vanilj och något som jag förnimmer som kåda. Smaken är komplex med tydlig fatkrydda och stor smak av moreller och mörka plommon, toner av svarta vinbär gör sig också påminda. Jag dricker det här vinet ofta och gärna till en krämig pasta eller en köttbit, senast jag provade det gav jag det 8 poäng.

Jag måste också skriva en eller två rader om Stockholms allra trevligaste öl-och whisky-bar. Glenfiddich Warehouse no. 68 på Västerlånggatan i Stockholm. Det ligger bara runt hörnet för mig och jag har varit där hur många gånger som helst. Det var dock ett tag sedan nu, tills jag var där häromdagen. Plötsligt kom jag ihåg varför jag var där så ofta. För det första har de Sveriges största utbud av öl på fat från svenska microbryggerier. För de andra har de ett av Stockholms största utbud av skotska single malt whiskeys. Sist men inte minst så är det en enormt trevlig atmosfär blandat med kompetent och trevlig personal.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit och tittat på folk som går till baren och beställer en öl. Efter en minut börjar de stampa frustrerat och undrar varför de inte fått sin öl. Givetvis har det inget att göra med dålig service, tvärtom så skall en öl hällas upp i två steg, med en ordentlig skumkrona redan från början. Med andra ord så skall den vila några minuter mellan första upptappningen och andra. Alltså inte alls dålig service utan snarare kunnigt och välvillig, och den som väntar på något gott...

... och då hade jag kunnat vänta länge. Från Hantverksbryggeriet kom min öl som döpts till Bödeln. Jag hade aldrig hört talas om bryggeriet som visade sig ligga utanför Västerås och har funnits sedan 2003. Merparten av deras ölsorter har fått namn efter medeltida yrken av tvivelaktig karaktär. Bödeln, Narren och Munken är bara några...

Bödeln är av typen India Pale Ale och Hantverksbryggeriet säger själva att det krävs mod att dricka den då den har ordentligt markerad beska. Jag föll i alla fall för ölen såsom huvudet under bödelns yxa!

8,0 poäng ger jag till det mörkt mockafärgade ölet. Grumligt och för ögat ogenomträngligt är ölet som vare sig är pastöriserat eller filtrerat, precis som på klassiskt "hantverks"-manér. Doften är frisk och fruktig i typisk stil med inslag av citronkaramell och rök. Smaken är fruktig så det svänger om det med inslag av aprikos men där finns också en tyligt blommig humlesmak som ger stor, lång, härlig efterbeska.

India Pale Ale har jag en känsla av att jag kommer att skriva om många gånger framöver och det är en öltyp med en lite spännande historia. Pale Ale skrev jag om häromveckan men det här är en karaktäristisk underkategori. Precis som Pale Ale kan det ha ganska varierande färg men är alltid överjäst. När Indien var en engelsk koloni var det många engelsmän som i den indiska hettan saknade riktig engelsk öl. Det indiska klimatet lämpade sig inte för ölbryggning och man var tvungen att komma på en annan lösning. Genom att göra ett öl med tilltagen alkoholstyrka och att tillsätta ovanligt mycket humle fick man ett öl som klarade den långa båtresan från England till Indien och en ny ölsort hade uppfunnits, India Pale Ale eller IPA som det ofta kallas.

Hantverksbryggeriet har tyvärr inget öl tillgängligt på systemet men om du tittar på deras hemsida http://www.hantverksbryggeriet.se/ kan du se på vilka pubar deras öl erbjuds. Om du ändå blir nyfiken på India Pale Ale tycker jag att du ska gå och köpa Brewdog Punk IPA från ett skotskt bryggeri som släpps den 1 april, det tänker jag göra!

Ella Fitzgeralds Let's Fall in Love svänger ut ur mina högtalare i helgen, inte Cole Porters Let's Do it, Lets fall in Love utan bara Let's fall in Love. En underbar låt som över femtio år från att den gjordes fortfarande får en att vilja svänga sina lurviga.

Trevlig Helg!

//

Lucas Spinnars

Nämnda drycker:
Tenuta Sant' Antonio Monti Garbi [nr 5328] 97 kr
Tenuta Sant' Antonio Selezione Antonio Castagnedi [nr 28002] 289 kr
Brewdog Punk IPA [nr 1515] 18,90 kr (330 ml)
Hantverksbryggeriet Bödeln Ej tillgänglig på Systembolaget


*)
Valpolicella
Valpolicella Superiore
Valpolicella Superiore Ripasso
Amarone della Valpolicella
Recioto della Valpolicella
Recioto della Valpolicella Spumanti

Jag är tydligen hedonist!

Förra helgen arrangerade jag en liten julfest här hemma hos mig och jag skulle vilja tacka alla som var här och såg till att det blev en kanonkväll! Av två kompisar fick jag en guidebok till London då vi ska fira nyår där tillsammans. Däremot så var det inte vilken guidebok som helst. Det var A hedonists guide to London och på insidan av pärmen skrev de så här.

Hedonism, från grekiskans hedone (njutning). Idériktning inom det filosofiska tänkandet som sammanfattas med orden:

Njutning är huvudsaken för människan. Hedonism är således gourmandernas (frossarnas) och libertinernas (vällustingarnas) sammhällsuppfattning eller ideologi.

Jag kände mig träffad som av ett pistolskott, sken upp och konstaterade "Jag är en hedonist"!

Njutning blev det hela kvällen och tyvärr av för många olika julöl, julcider och glöggar för att jag ska komma ihåg vilken som var vilken. Jag lovar dock att mer julöl kommer jag att skriva om ytterligare lite närmare jul.

Igårkväll tyckte jag att det var läge att laga mig en sjysst middag till en sjysst flaska vin. Jag bestämde mig för att plocka ner en Capitel De'Roari Amarone della Valpolicella från hyllan och slog på spisen. Espressomarinerad kycklingfilé med potatisgratäng och rödvinssky skulle det bli och jag korkade upp min halvflaska. Doften lovade gott med tydliga körsbärsaromer och en tydlig markering av fat med rostad kaffekaraktär. Där fanns också en syrlig doft av lingon som förvånade mig. Till min stora besvikelse drog jag ordentligt på munnen när jag smakade på vinet som dominerades av en sur lingonsmak. Jag vet inte varför syran kändes så påtaglig men som tur var bättrade det på sig efter ett tag i glaset och när väl maten var klar blev kombinationen riktigt bra. Totalt sett ger jag Capitel De'Roari 6 poäng och varnar lätt för den dominerande syran.

Häromdagen var jag och åt en underbar pizza på mycket trevliga Primo Ciao Ciao på Hantverkargatan. Pizzan med parmaskinka, soltorkade tomater och färsk basilika fick kalasbra sällskap av Santi Solane Valpolicella Classico Superiore Ripasso. Sprängfyllt med mörka körsbär, stor kropp och sammetslena tanninner charmade det mig ordentligt. Tyvärr finns det inte på Systembolaget i nuläget.

Nu har jag skrivit om två viner från samma region, Valpolicella, och det är väl på sin plats att jag berättar lite om vad som är speciellt med dem. Valpolcella ligger i Veneto i norra Italien inte så långt från Gardasjön. Där återfinner du de lokala druvorna Corvina, Rondinella och Molinara, tillsammans utgör de grunden för de allra flesta vinerna därifrån. Corvina är generellt dominerande och Molinara används allt mindre då den inte anses hålla riktigt samma höga klass. Fyra typer av röda viner kommer härifrån, även om det finns ytterligare några olika variationer som jag kan skriva om en annan gång, Valpolicella, Ripasso della Valpolicella, Amarone della Valpolicella och Recioto della Valpolicella. Den vanliga Valpolicellan är framställd på vanligt vis och ger ganska lätta men utsökta rödfruktiga viner. För att tillverka amarone skördas druvorna men torkas sedan på speciella ventilerade husvindar. Efter ungefär hundra dagar pressas de russinliknande druvorna och ger en must som är mycket koncentrerad och söt. Vinet jäses sedan och det tar ofta lång tid för den sockerrika musten att börja jäsa. När den jäst klart ger det mjuka viner med hög alkoholhalt, ofta 15% eller mer. Om man istället avbryter jäsningen innan allt socker omvandlats till alkohol får man ett sött portvinsliknande vin som kallas Recioto della Valpolicella. Ripasso får man genom att låta de urlakade skalen från amaronetillverkningen jäsa med musten från färska druvor. Vinet får på så vis större kropp och mer kraft och det är populärt att kalla ripassoviner för "amarone-light" eller liknande.

Ripasso kan du dricka till nästan vilken kraftig kötträtt som helst och vanlig Valpolciella till en fräsch sallad, ljust kött eller kyckling.
Amarone dricks allra helst till en bit parmensan möjligtvis med en liten klick fikonmarmelad.
Recioto della Valpolicella dricker jag gärna till en bit grönmögelost eller till en söt chokladdessert.


Hoppas att ni tog er igenom biten om Valpolicella viner. De är inte bara omåttligt populära just nu, de är också otroligt goda. Tyvärr är de dyra men det beror på att det går åt mycket druvor då de ska torkas först. Ett riktigt bra köptips är Zenato Ripassa, kanske aningen dyrt för lilla plånboken men ack så gott.

Nu ska jag försöka att inte dröja så länge med nästa inlägg.

//Lucas

Nämna viner som finns på Systembolaget:

Capitel De'Roari Amarone della Valpolicella [nr 12366], 92 kr för en halvflaska och 175 för en hel.
Zenato Ripassa [nr. 12324] 169 kr